SIMON

Okej har aldrig gjort detta förr men känner för att lägga upp en novell här på bloggen. En jag skrev i Svenskan för länge sedan. So here it goes:


Hon vaknade upp med ett ryck, mindes att han var borta. Hennes enda son var borta. Hon grät inte, det gjorde alldeles för ont för att gråta. I spjälsängen bredvid henne låg istället ett annat barn, inte alls olikt hennes eget, det enda felet var att det var precis det denna unge inte var, hennes egen.

 

Just sådana här morgnar var alltid lika jobbiga. Då verkligheten blev för påtaglig, då hon såg saker och ting allt för klart. Då ville hon mest bara fly in i sina drömmar igen, men hon hade ett liv att ta itu med, så hon tvingade sig själv att resa sig ur sängen varje morgon. Varje morgon ända sen det att hennes egen son hade försvunnit.

 

Barnet som låg bredvid henne i spjälsängen var hennes nya killes son. Hon kände att hon borde älska barnet, särskilt då det inte hade någon mor. Barnets mamma hade dött i cancer för tre år sedan, obehagligt det där hur folks liv bara kan ryckas upp med rötterna och slita sönder friska själar. Hon kände allt för bra igen den känslan. Just därför kände hon att hon verkligen borde älska detta barn ännu mer, men hon kunde bara inte förmå sig att göra det. Istället kände hon ett starkt undertryckt hat för honom, det kändes som om han hånade henne då han låg där i spjälsängen och skrek om kvällarna. Det var som om han skrek bara för att irritera henne, skrek för att väcka henne till den hemska verkligheten. Verkligheten där hennes son för alltid var borta och denna andra unge som en parasit klamrade sig fast mer och mer i hennes liv. Men detta var ett liv hon självmant valt då hon lämnat sin man för denna nya kille, denna nya med barnet. Barnet som hon mer än något annat hade önskat kunna ersätta sorgen och förlusten av hennes egen son, men som aldrig skulle kunna göra det.

 

Hennes man hade varit lika förkrossad som hon varit då sonen försvunnit, hon hade helt enkelt inte orkad bära båda deras sorg och lämnat honom, lämnat honom för någon annan, någon med barn, någon med en son, hennes nya son.

 

Hon tittade återigen mot spjälsängen. Dags att ta ungen till dagis. Hon suckade tungt. Alltid var det hon som skulle ta ungen till dagis, aldrig gjorde han det. Nej för han började mycket tidigare än henne och hon hade så snällt gått med på att göra det som vilken förstående mamma som helst skulle ha gjort. Vilket hon med ett förstående skådespel och med en leende min till mask gjorde varje dag. Varje dag i närmare tre års tid nu. Närmare tre år utan att klaga.

 

Hon satte sig i bilen för att bege sig till dagis.

 

 

Hennes son hade försvunnit för lite mer än tre år sedan, hon mindes det som om det vore igår. Det hade varit en kylig men solig dag i september. De hade alla tre gett sig ut i en stor skog nära gamla Södertäljevägen, de hade gett sig ut för att plocka svamp. Som en riktig familj. Tänk, de hade varit en familj. Hon och hennes man hade äntligen fått ett barn, en son, deras alldeles egna son, och han hade varit vacker, herre gud vad han hade varit vacker. Han hade varit vackrare en självaste höstdagen, med alla sina färggranna löv och med solen som silat in mellan trädens majestätiska lövkronor så att de reflekterats ett färggrant skimmer ned mot den fuktiga marken. Vackrare än alla de klart gyllengula sommarkantareller de hade funnit den dagen, vackrare än deras himmelska doft. Han hade varit det vackraste hon någonsin hade rått om.

 

Det hade varit en underbar dag, de hade hittat en hel drös med kantareller och även en hel del annan fin svamp. Ja mycket svamp hade de funnit, men till vilket pris sen.

 

Hon hade vandrat där med sitt barn i sin ena hand och hennes makes i den andra. Hon hade varit lycklig. Evig lycka. Borta. För alltid. Solen hade smekt hennes kind och där var de, en hel massa kantareller så långt ögat kunde nå. Hon hade känt ett lyckorus bubbla upp inom sig, dagen hade inte kunnat bli mer fulländad. Hon hade för en sekund släppt taget om barnets lilla hand för att kunna hjälpa sin man med att plocka kantareller. I ögonvrån hade hon sett sin son plocka upp en stor kantarell och han hade lett så att alla hans vita små mjölktänder hade visats. De plockade vidare ett litet tag, en kort stund av lycka att få vara tillsammans. Sen så plötsligt hade hennes man plötsligt ryckt till. ”Var är han. ”hade han sagt med en undertryckt ton av panik i rösten. ”Men för helvete var är han.”

 

Det som hade hänt därefter var i hennes minne nästan som en dimma. Hon visste att de letat och letat allt vad de hade förmått. Hon visste att de behövt tillkalla polis, hon visste att det hade skett en utredning. Hon mindes att sekunderna hade tickat, minuterarna hade gått, dagarna hade passerat, sedan veckor, månader, år. Tre år. Hennes son hade varit försvunnen i lite mer än tre år nu. Evig lycka.  Borta . För alltid. Och någonstans där i mellan hade hon lämnat sin man för denna nya kille.  Hon hade levt med honom i snart närmare tre år nu. Tre år som hade flutit på som i en dimma, men samtidigt varit så obehagligt verklig att hon stundvis bara velat sluta ögonen för att aldrig vakna mer.

 

 

När hon kommit ut på den stora vägen ökade hon farten. Hon älskade känslan av att åka fort. Ju fortare det gick desto mer oövervinnelig kände hon sig.

 

Just idag hade hon väldigt bråttom till dagis, så hon körde något över max hastigheten. Något hon aldrig skulle ha gjort med sin egen son i bilen. Hon skämdes lite över denna insikt, men blev genast arg över denna tankegång och försökte få bort den. Hon satte på radion på hög volym, så hög att hon fick ont i öronen. Så högt att det definitivt inte kan ha varit bra för barnets stackars små trumhinnor. Såhär obetänksam skulle hon aldrig ha varit mot sin egen son, men än sen då, denna unge ju faktiskt inte hennes son när allt kom omkring. Hon ökade farten lite till. ”Highway to Hell” med AC/DC spelades i högtalarna, vilken ironi tänkte hon. Hon kollade på klockan och insåg argt att frukosten på dagis bara varade en kvart till. Hon tryckte ner foten på gasen ännu mer och skrek till av frustration. Då började ungen också skrika, så ihärdigt och hjärtskärande att vilken normal människa som helst skulle ha stannat bilen, eller i varje fall saktat ner och definitivt sänkt radion. Men hon höjde bara ännu mer och sjöng med till texten, eller sjöng gjorde hon väl inte direkt hon snarare skrek.

 


” No stop signs, speed limit, Nobody's gonna slow me down, Like a wheel, gonna spin it, Nobody's gonna mess me round, Hey Satan, payin' my dues…”

 

 

Ungen skrek och skrek i baksätet, hon hade god lust att klippa till honom bara för att få tyst på honom. Inte för att hon brukade slå honom. Det hade bara hänt ibland. Då det hade varit absolut nödvändigt. När han väckte henne om nätterna till exempel. Ja då hade det varit nödvändigt. Självklart när pappan inte var hemma förstås, men han jobbade ju så mycket att det oftast inte var något problem. Men som sagt hon brukade ju då nästan aldrig slå honom, för det brukade hon väl ändå inte. Men stunder som denna orkade hon bara inte och det var väl inte helt oförståeligt. Hon var på god väg att vända sig om och göra det då hon hörde något underligt. Ungen där bak skrek fortfarande, men det var något annat förutom hans skrik, eller det var mer någonting i hans skrik som hade förändrats. Det lät plötsligt som om det var två hjärtskärande skrik som kom från hans strupe. Det ena var det irriterande skrik hon hade tvingats till att lyssna på i nästan tre års tid nu nästan varje natt. Men det andra skriket…Hon fick rysningar längs med hela ryggraden, kalla kårar liksom strömmade genom hela hennes kropp. Vad spelade hennes hjärna för elakt spratt med henne. Skriket blev högre och nu kunde hon inte mista sig, hon kände allt för väl igen den stämman. Hon kollade upp i backspegeln, något öronbedövande brakade plötsligt till och i nästa stund frös hela hennes värld.

 

 

En kvinna tittade in i hennes ögon genom backspegeln. En kvinna med skarpa drag, drag som verkade vara lätt bekanta. Kvinnan var väldigt blek i ansiktet, och smal, nästan urholkad, hon såg väldigt sjuk ut, sjuk och trött. Hennes hår låg som i tjocka stripor längs med axlarna och ned för hennes panna, det såg ut som om det inte tvättats på månader. Vart hade hon sett det ansiktet förr, de ögonen, alldeles klargröna var de. De ögonen, hon hade sett dem förr. Men detta var inte vad som chockerade henne mest, det som verkligen fått hennes värld att frysa var vad kvinnan hade i famnen Eller snarare sagt vem hon hade i famnen. Det var han. Där satt han, hennes enda son. Han hade inte åldrats en dag sen sist hon såg honom. Men hans ansikte var förvrängt, han log inte som han hade brukat göra, men nog såg man ändå hans små mjölkvita tänder, jo nog gjorde man det, för han skrek, han skrek så högt och så hjärtskärande att hon för första gången på tre år kände sig levande.

 

Allt detta hann hon ta in på bara ett ögonblick, i nästa tvärnitade hon med bilen mitt på motorvägen. Hon sprang ut ur bilen och slet upp bakdörren, men kvinnan var nu borta och likaså hennes son. Där bak satt bara en vettskrämd pojke med tårar rinnandes nerför sina kinder, en pojke som inte var hennes son. Hon andades hastigt och svetten rann nerför hennes panna. Hon höll på att bli galen, hela sitt liv med upp och nedgångar men ändå normal, om än på den hårfinaste linje, vardagsproblem liksom. En hemsk vardag. Tre år utan sin son. Nu. Galenskap. Hon dunkade huvudet i bildörren hårt och svor. Hon svalde till sist hårt och gick återigen fram till förarsätet för att sätta sig vid ratten. Väl inne i bilen trampade hon åter på gasen.

 

Det tog ett bra tag innan hon fattade att hon inte längre var på väg till dagis. Hon hade istället kört hela vägen till skogen nära gamla Södertäljevägen. Skogen där hon för sista gången hade sett sin son. Sista gången hon hade sett sin son på riktigt alltså. Innan det att hon hade blivit galen. Innan synvillor kunde tas med i den beräkningen.

 

Hon hade stannat vid exakt samma ställe som hon och hennes man stannat vid sist de varit här. Tillsammans. Evig lycka. Tillfällig lycka. Galenskap. Hon gick ut ur bilen och spände loss säkerhetsbältet på pojken, lyfte ut honom ur bilen och tog ett stadigt grepp om hans lilla hand. ”Var?” sa pojken ”Var ska vi?” Hon ryckte till lite, han brukade nämligen aldrig tala till henne, visst han kunde inte prata så värst mycket i vilket fall som helst, men han undvek ofta att öppna munnen överhuvudtaget när inte hans pappa var där, med undantag när han skrek då. ”Vi ska plocka svamp” sa hon stelt.

 

De hade gått länge tillsammans, alldeles tysta ända tills det att de kommit in i en dunge. Det var här de hade funnit alla kantarellerna. Här hennes son hade försvunnit. Det var här hennes liv egentligen hade tagit slut. Hon kollade sig omkring i dungen. Inga svampar fanns där nu. Men hur skulle det kunna finnas det, det var ju redan en lång bit in på november månad och frosten hade tagit de sista svamparna för länge sen. Hon tittade sig omkring ännu mer. Där var det. Mitt emellan två träd fanns en kal liten plätt täckt med endast jord. Inget särskilt alls med det kanske, men ändå hade just den där platsen all betydelse i världen för henne. För det var just där som hon sett sin son ur ögonvrån för allra sista gången, då han leendes hade plockat upp en kantarell. Hon satte sig utmattad ner, likadant gjorde pojken. Han satte sig på exakt det ställe som hennes son för lite över tre år sedan suttit på.

 

Hon såg rött, han skulle inte få vanhedra hennes sons plats genom att sitta där och vara fel unge, hon skulle just till att putta undan honom då hon såg in i hans ögon. Det var något med hans ögon. Med hans mun, med hans hår, ja hela hans ansikte. Ja nu stod det helt klart, hon var galen, ingen tvekan om den saken. Framför henne satt nämligen ingen mindre än hennes egen son. Återigen en synvilla. Men hon brydde sig inte om det. Hon blev alldeles varm inombords. Synvilla eller inte, hon satt nu öga mot öga emot sin egen son, och han var vacker. Till och med vackrare än hon hade mints honom. Minnena hade långt ifrån gett honom rättvisa. Hon stäckte sig fram för att röra vid honom, bara för att få stryka handen genom hans hår ännu än gång. Men då grep något kallt tag om hennes hand. Någonting väldigt kallt. En benig, knotig, blek hand hade gripit tag om hennes i sista sekund.  Hon skrek inte, hon var alltför förvånad för att skrika. Inte rädd. Bara förvånad och chockad. Galen. Det var kvinnan igen och nu satt dem så nära varandra att hon trots kvinnans förvrängda ansikte kunde se vem det var.

 

Han hade visat henne ett foto en gång. Ett där färgerna hade börjat blekna och det enda som verkligen utmärkte sig i bilden var ögonen, man kunde trots det bleka fotografiet se antydan till att dem måste ha varit väldigt gröna. Det hade varit en bild på hennes nya killes fru. Hon som dött i cancer. Och nu satt hon här, mitt framför näsan på henne. Hon förstod genast varför hon såg så sjuk ut, det måste vara precis såhär en cancerpatient ser ut de sista timmarna i livet. Mer död än levande. Det var helt klart hon, trots att hon knappt var igenkännlig kunde hon inte ta miste när de satt såhär pass nära varandra. ”Du är hans fru” sa hon nästan som i en viskning. Den bleka kvinnan nickade till svar. ”Har du min son?” frågade hon ännu tystare, knappt så att man hörde det. Kvinnan nickade återigen och såg nu väldigt sorgsen ut. Eller sorgsen kanske var fel ordval, besviken, ja hennes urholkade ansikte såg besviket ut. ”varför har du min son?” Först nu öppnade kvinnan munnen ”Jag ville ta hand om honom” hennes röst var så tunn och bräcklig att det kändes som om den likt det sköraste glas kunde gå sönder vilken sekund som helst. Brista. Likt något i hennes egen hjärna nyss brustit och aldrig skulle gå att laga igen. Galenskap. Kvinnans röst var mer död en levande precis som hela hon verkade. Fast det var väl det hon var eller? Nej just det hon var bara en synvilla. Galen. Galen. GALEN! I vilket fall som helst så lät hon mer död än levande. Kvinnan fortsatte tala ” Jag ville ta hand om honom som tack, som tack för att du tog hand om min son när jag inte längre fanns där för honom. Jag ville ta hand om honom för att du inte längre kunde finnas vid hans sida, för att han inte längre fanns inom räckhåll för dig” Det blev tyst en lång stund. ”Jag vill att du ska veta att jag har behandlat honom på exakt samma sätt som du har behandlat min son” Hon rös till och blinkade vid dessa ord, hon visste exakt hur hon hade behandlat kvinnans son, slagit honom, men bara ibland, inte alls ofta, bara då det behövts, bara då han med sitt skrik drivit henne till vansinne. Varje natt. Varje stund då Han inte var närvarande. Men bara löst. Aldrig hårt. Med ett skohorn. Klädborsten. En gammal ridpiska. Hon visste hur man slog så att det inte syntes. Ändå hade det fläkts upp stora sår ibland. Men barn skadar sig på dagis. En gång hade hon med sina bara händer brutit båda hans små ben då han inte slutat skrika. Grannarna fick inte höra. Enda sättet att stoppa skriket. Det fungerade. Han hade tystnat. Svimmat. Han hade ramlat från klätterställningen på dagis. Ja det var så det var sagt. Så det var. Aldrig att hon skulle slå ett barn så illa. Det vore rena galenskapen.

 

”Har du slagit min son” svarade hon kvinnan tillslut halvt panikartat ”Har du slagit min son?!” Tystnad. ”Som sagt, jag har behandlat din son Exakt likadant som du har behandlat min” Hur kunde hon veta, hur kunde hon känna till allt som skett, det var omöjligt, ingen förutom hon själv visste om det och knappt det ens. Hon hade själv nekat till vad som faktiskt pågått i nästan tre års tid, hur kunde då kvinnan med de klargröna ögonen veta.” Jag vet vad du tänker, jag kan dig innan och utan vid det här laget. Om du vill veta hur jag vet så lyssna noga nu. Jag, eller snarare sagt vi har varit vid din sida hela tiden ända sedan den dagen som du flyttade ihop med min man. Vi har följt varje steg du tagit, varje andetag, varje slag du uträttat. Ett öga för ett öga, en tand för en tand som man brukar säga inte sant? Allt, precis allt min son har fått utstå med har din son fått utstå med. Inte mer en rättvist om du tänker efter. Trodde inte alls att det skulle behöva bli såhär, trodde du skulle försöka uträtta något bra då du fick en andra chans. Men vissa människor förtjänar inte en andra chans. Särskilt inte när det gäller barn. Du förtjänade definitivt inte en till son, du förtjänade inte min son. Aldrig att du gjorde det. Du förtjänar inte ens din egen. Jag trodde gott om dig, jag tog mig an ditt barn. Ville inte att han skulle vara ensam i en plats mellan liv och död, vilsen i limbo. Och jag litade på min mans omdöme, varför skulle han ta in någon i sitt liv som inte var bra för våran son. Men jag misstog mig så. Han var blind av sorg och du, ja du lät din sorg driva dig till vanvett. Du lät dig själv drivas till en grym och kall person. Du lät ett fruktansvärt monster gro inom dig och för det kan jag aldrig förlåta dig.”

 

Hon andades häftigt, orden slog till som hårda stötar i magen. För allt kvinnan sa var sant. Det var så sant att hon ville kräkas. Verkligheten svepte kring henne likt en tjock dimma av svek, hat och köld. För första gången skämdes hon på riktigt, hon kände sig verkligen precis så grym och kall som kvinnan mittemot henne uttalat henne att vara Hon kände sig smutsig, trasig, sönder och fullkomligt hjärtlös. Vem var hon egentligen? Kvinnan fortsatte tala medan hennes stora klargröna ögon lös ”Så det är med stor sorg jag nu säger detta, för det hade inte alls behövt bli såhär, du har endast dig själv att skylla och det vet du mycket väl” hon kollade sakta upp på den bleka kvinnan igen med flackande blick. ”Din son är borta” Vad menade hon med detta? ”Han är borta för alltid nu, han är på en plats som inte finns, dit ingen kan nå, vare sig levande eller död, vare sig med kropp eller tankar. Du förstår om man har ihjäl en död så försvinner den personen för alltid. Och med försvinner menar jag verkligen försvinner. Din son är nu borta. För alltid.”

 

Det snurrade runt i huvudet på henne. Hur kom det sig ens att hon kunde se kvinnan framför sig. Levande kan inte se döda. Hur var detta möjligt, hon måste vara bortom sinnessjuk. Men då slog det henne plötsligt. Smällen. Hon mindes att hon hade hört ett öronbedövande brakande ögonblicket innan hon hade sett kvinnan och sin son i backspegeln. Långsamt, mycket långsamt smälte hon faktumet som var det ända som återstod till sanning i denna förvridna verklighet. Hon var död. Pojken i bilen var död. Hon hade kört ihjäl både sig själv och pojken. Detta var anledningen till att kvinnan dödat hennes son, detta var anledningen till att han nu var borta på riktigt. För alltid. Innan hade han faktiskt inte varit helt borta. Men hon hade varit alldeles för galen av sorg för att inse det. Nu fanns ingen återvändo. Hennes son var för evigt borta, och hon insåg först nu den stora skillnaden. Skillnaden var att han nu var borta på alla tänkbara sätt som gick, inte bara fysiskt borta, inget minne av honom fanns där längre. Allt var borta. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Hon skulle vandra runt här i limbo mellan liv och död utan att ens kunna minnas sin egen son. Hennes hjärna värkte något fruktansvärt, hon skulle snart inte minnas honom alls längre.

 

Minnas vad. Men hon kunde för sitt liv inte komma på vad det var. Men hon kunde förnimma att något plötsligt var fel något var nu fruktansvärt fel, för varje sekund som gick försvann mer och mer inom henne. Hon skulle snart vara helt tom. Hon grät, hon kände för att skrika, skrika för att få ur all obefogad smärta. Hon hade ondare i kropp och själ nu än hon någonsin förr haft. Och hon skrek, hon skrek rakt ut för allt vad hennes lungor var värda. Hon skrek ut ett namn. Hon visste inte alls varför hon skrek det eller varifrån det kom. Hon skrek Simon.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0