Dog en gång när jag var liten. Eller trodde jag gjorde det. det som verkligen hände var att jag svimmade. Ordentligt. Fick en en regäl jävla stöt av en lampa i metall som var trasig där hemma. Kändes som världens jävla slag mot solar plexus. Och sen dog jag. Trodde verkligen att jag dog. Obehagligaste jag någonsin varit med om. Allting försvann. Som om hjärnan bara stängde av. aölt blev tomt. Inte svart. tomt. Borta. Om någon svimmat riktigt jävla ordentligt vet ni vad jag snackar om. Sen levde jag igen. Förstod först ingenting, vart jag var vem jag var. Sen minndes jag. att jag och min lillasyster bråkat. så mindes jag slaget. Haha kommer ihåg hur jag argt anklagat hene för att ha slagit mej jättehårt. stackarn, hon fick ta mamma och pappa till hjälp för att övertyga mej om att hon inte rört mej. att jag fått en stöt av vår lampa och svimmat. Minns att Mikalea grät. Det var väl delvis för bråket vi hade haft precis innan. Men jag hade tydligen legat avsvimmad rätt länge.
Igår dog jag igen. Var och simmade efter skolan. Och som alltid då jag tränart så tar jag väl i rätt så ordentligt. Det brukar jag göra, det är jag van vid. Men jusst den här dagen hade jag försovit mej och därav skippat frukost. Sen hade jag ingen matlåda hemma så fick laga till burk gulashsoppa och ta med mej. Den vart helt jävla oätlig. Så ja åt i princip ingenting till lunch heller. Så ja man kan ju lägga ihop 1+1. Sen så hade jag bara sovit kanske 3-4 timmar den natten. och ja allt tillsammans blev väl för mycket för min kropp. Så efter jag simmat och strechat gick jag till duschen och duschade. Mådde bra. gick och bytte om. mådde bra. Sen hände det igen. Jag dog. Fan trodde verkligen att jag dog denna gång med! Kände inte ens att jag började bli yr. vet bara att allting försvann. pang bom. ingenting. Så jävla obehagligt. sen minns jag inget mer. Sen massa ansikten omkring mej. förstår verkligen ingenting jag undar vem jag är vart jag är. Otroligt surrealistisk känsla. Ni vet en sån man har då man drömmer. Trodde jag drömde. Dem undrade hur jag mådde, om jag ville ha vatten. Dem sa att jag hade svimmat. Då reste jag på mej. så mådde jag bra. Då förstod jag allt. Sa att jag mådde hur bra som helst. För det gjorde jag. Minndes knappt längre det som skett alls. Kändes som om alla hittade på. som om det lilla jag förnimmade var något min hjärna hittade på.
Jag har aldrig varit riktigt ordentligt rädd för döden. Förutom vid dessa två tillfällen. Då menar jag rädd för min egen död. andras kan jag oroa mej för. För folk jag älskar. Men min egen brukar jag sälan tänka på. i varej fall inte oroa mej för. Men vid dessa två tillfällen har jag blivit uppenbarligt rädd. Döden finns ju där och jag är inte odödlig. och en dag kommer även jag att dö. Och tror. jag vet inte. men jag tror att det kommer kännas som att svimma. att allting bara försvinner. Ända skillnaden då är att man aldrig kommer tillbaka igen.
Inte så uppmuntrande inlägg kanske men var tvungen att få ur mej lite av de alvarliga känslorna jag känner kring detta. för vet att jag kommer skämta om det senare. Försöka skämta bort det typ. För det är sådan jag är. så jag fungerar. Man skämtar om jobbiga saker för att överleva. Och nu har jag nästan glömt den obehagliga känslan helt. så nu i efterhans känns situationen väldigt komisk. Men då var den inte det. och vill väl skriva ner detta för att påminna mej själv om känslan. Inte för att vara negativ utan för att ha båda sidorna av själva upplevelsen. Hoppas i varje fall aldrig att jag svimmar igen! Nästa gång jag dör ska vara då jag är gammal och har levt ett långt och lyckligt liv :)


Målning av Dalí